lisaochandrea

Det var ett tag sen sist.

Men ja, vad har hänt? Vi har blivit uppbokade av att folk ska komma och bo hos oss .

Såhär ser det ut:

10-13 Juli: Maja Blanck (troligtvis)

14-20 Juli: Maximillian

21-25 Juli: Robin och Jeppe

Det ska bli väldigt kul!! Men vi kommer ju vara trötta och tråkiga på vardagarna, men de har de blivit informerade om.

Men nu ska ni få höra nåt underbart! Vår landlord är så sjuktsjuktsjuktsnäll!!! Han erbjöd sig att följa med till ikea och fixa lite saker, så vi åkte dit i hans minilastbil. Det slutade med att han betalade allt för oss vilket vi inte alls trodde från början. Så nu har vi massa fina saker i köket, gardiner, madrasser, kuddar, täcken, you name it! Han köpte till och med ett gosedjur så att vi inte skulle få hemlängtan! Vi är en liten familj nu, Lisa, Andreas och Otto (ja, de trodde nämligen Andrea var en kille när de skickade brev till oss. Knäppt!)

Eftersom vår kyl är sönder så lagar vi inte så himla askaxig mat, utan det som en stekpanna klara av. Fast nu har vi ju kastruller, så det vart pasta med tonfisk och ketchup till middag. Vi börjar bli rätt bra på att koka soppa på en spik.

Vad mer? Andrea jobbar med en kille som är jätteglad hela tiden, så hon får med sig godis, blåbärsmuffins och cola med sig hem. Inte helt pjåkigt. Det hon gör på sitt jobb mestadels av tiden är att putsa glas.

Själv börjar jag bli rätt upprörd på mitt jobb. Det är som att de aldrig kan ge beröm, utan de måste klaga på nånting hela tiden. Som tex lärde jag mig göra kaffe bra idag (de förklarade ju aldrig hur den där maskinen fungerar..) fick tom beröm av en kund som är rätt kräsen, så berättade jag det för min manager, sören (danskt ö egentligen) och då säger han "yeah, that's good, but you have to learn the right amount of milk so you don't get any leftovers." Happ. Tack. Jag har stått ut i 3 veckor med dessa onödiga små klagomål och påpekningar.  Jag gick runt halva dagen och sura, och buttrade när de pratade/klagade/påpekade till mig. Dessutom kan 2 av 4 inte mitt namn, hur svårt ska det vara? Jag heter inte Lisia eller Lucy.

Men kunderna är snälla, de frågar om mina dagar och säger love och darling och säger att det är så trevligt att jag ler hela tiden (förstår inte, märker inte ens själv att jag gör det, men det är väl bra).

Förlåt, nu klagar jag bara och sånt, men jobbet är inte så jättekul, utan mest samma sak dag ut och dag in.

Här kommer Andrea:

Hej fina folket, kom nyligen på att vi faktiskt inte skrivit vart vi bor någonstans och vart ni alltså ska skicka brev och dylikt men nu kan vi inte postkoden utantill och har inte direkt ork att kolla upp det så ni får vänta lite med det.

Mitt jobb, för att fylla på det Lisa sa, är helt okej. Han killen som är jätteglad hela tiden är den som oftast gör mina dagar roliga. Idag t ex blev det 5min filmtittande, fotbollsspel, lite vattenkrig… Ja det här börjar ju låta som ett dagis men han är snäll. Resten av tiden polerar jag glas, fyller på vattenflaskor och springer runt med vagnar. Otroligt spännande alltså men om någon vecka ska jag ta över någon annans jobb så då blir det lite variation tack och lov.

Nu när vi har levt på en stekpanna, sovit på en hård metallmadrass och bor i en cigarettluktande lägenhet ta man verkligen vara på de små sakerna. Hur glada blev inte vi när vi kom på att vi faktiskt hade en konservöppnare? Nu slipper vi alltså slänga saker i golvet i hopp om att de ska öppnas (nej nu skojar jag lite) men det är lite så ändå.

Och Spanien mamma! Du skulle sett Picadilly Circus häromdan när de vann. Spanjorer överallt, alla sjöng "Villa villa maravilla" och hoppade runt och tutade i sina bilar. Vi får hoppas på det bästa imorgon!